Människorättsjuristen Parul Sharma presenterar en bild av den värld som vi lever i. Titta noga, det är på riktig.

http://www.uppmana.nu/content/view/5677/129/

Opinion: Svältdöden i Moderna Indien
Skrivet av Parul Sharma
2008-06-28
Människorättsjuristen Parul Sharma presenterar en bild av den värld som vi lever i. Titta noga, det är på riktig.


Den lilla flickan på bilden har begått många misstag, misstaget att födas i en svältdrabbad by i delstaten Uttar Pradesh är det första. Det andra misstaget är att hon föddes dödligt sjuk och det tredje att hon är ett flickebarn; fel kön. Jag står helt tafatt och undrar ”vart ska jag börja egentligen, vilken fråga och vilket faktum ska jag prioritera?”. Det faktum att flickans mamma blev bortgift när hon själv var en liten flicka hjälper mig inte, eftersom jag gärna vill hitta någon att fördöma. Vems fel är det? Flickans mor vågar inte be sin make om sjukhus pengar eftersom det är deras dotter som det handlar om, hade det varit en son skulle det vara annorlunda.

Frågorna är så många att hantera, extrem fattigdom; med dagliga indicier av barn som dör av svält, barngifte, diskriminering av flickebarn och ett regelbundet förnekande, för att vi befinner ju oss i det ”moderna Indien”, där investeringar och out-sourcing frodas. Att hitta en balans i gråzonernas land Indien är svårt, med det viktiga är nu att belysa fattigdomen och svältdöden, så att den moderna industrialiseringen inte blir den enda verkligheten för åskådarna. När mina medarbetare från People’s Vigilance Committee on Human Rights, PVCHR, frågar familjer hur man hanterar svältproblematiken, får dem som svar ”vi slår våra hungriga barn till sömns”.

Vishambar jobbade som vävare i byn Shankarpur i Varanasi. Han berättar att han förlorade sitt jobb när industrin valde att byta till maskinellt arbete. Familjen ägde ingen mark eller resurser och Jigna, Vishambars fru, gick med i en såkallad self help group där hon fick ett lån på 2000 INR (ca. 320 SEK). Pengarna användes för att muta en village secretary för att få en liten bit mark tilldelad, så att familjen kan odla något. Dock var den tilldelade marken inte odlingsbar och överhuvudtaget inte användbar. Familjen var nu inte bara arbetslösa utan skuldsatta. Den 16 April 2005, dog Jigna av svält. Inom en månad dog deras 16 åriga dotter och två månader gamla son av hungersnöd. PVCHR och liknande grupper förde aggressiva protester mot den indiska staten, och krävde att staten tog sitt ansvar. Efter mycket påtryckningar kompenserar den indiska staten Vishambar med 20 kg ris, 50 kg mjöl, och 3 liter matolja. Är Vishambar kompenserad? Kan han kompenseras? FN:s Special Rapporteur on Right to Food, Jean Ziegler, lämnade alla diplomatiska formuleringar bakom sig när han förra året besökte Indiens svältdrabbade områden och med egna öron hörde familjer berätta sina förödande historier. Ziegler hade bara ett ord; ”Assassination” (Mord). Detta är inte svältdöd, detta är mord.

2002 hade Indien ett överskott på 65 millioner ton spannmål, trots detta lider 12 miljoner indier av svår brist på vitamin A, 53% av Indiens barn är undernärda, 21% är svårt undernärda, 20% dör innan dem når femårs ålder. Trots spannmålsöverskottet har Indien över 200 miljoner undernärda barn. Varje dag dör barn av svält i det ”moderna Indien”, och varje dag protesterar indiska aktivister för allas rätt till mat. Varje dag tas döende barn till sjukhusen där läkarna klargör att barnen lider av svår näringsbrist och att staten enligt indisk lag faktiskt måste förse dessa drabbade familjer med stöd i mat och näring. Trots detta förnekar välfärdsstaten Indien att landet har en svältdödsproblematik. Då undrar jag, vem är mördaren i sammanhanget?

Jag har sedan några år tillbaka lett ett s.k. right to food initiativ med skilda indiska gräsrotsorganisationer. Ett av våra projekt arbetar med en grupp som kallar sig själva Mushahar, vilket betyder ”folket som lever på gnagdjur”. Att äta möss och råttor var det enda alternativet som fanns kvar för denna svårt svältdrabbade grupp. När statsanställda skogsväktare upptäckte att Mushahar-byar nu försöker livnära sig på gnagdjur började dem statsanställda att hota och kräva pengar varje gång byborna ville in i skogarna för att jaga sitt byte. Korruptionen dog lika snabbt som den kom till eftersom det drabbade Mushahar-folket inte hade pengar att köpa sig ut ur situationen. Ett medeltida mörker råder i dessa byar, som varken har vatten, el eller ett liv som kan kallas mänskligt. Dessa byar och dess folk befinner sig så separat och isolerat från det moderna Indien många av oss vill veta av. Det riktigt ryser i kroppen när man tänker på att det faktiskt rör sig om miljontals människor som bor så här.



Parul Sharma

Jurist specialiserad i mänskliga rättigheter med Sydasien inriktning.


Äldre artiklar
Opinion: (V) svarar till Latinamerikaner om Kuba -2008/06/18
Opinion: Latinamerikaner i Sverige om (v) och Kuba -2008/06/14
Opinion: Colombia efter Manuel Marulanda -2008/06/05
60 år av kolonialism, fördrivning och frihetskamp -2008/05/12
Opinion: Mona, det finns inget att fira -2008/05/08
Nästa sida>>